13 mars 2014 - Där lämnade jag dig

Det var där jag stod. På den skolgården. Tårarna rann och jag insåg hur mycket jag kommer sakna dom, vissa mer än andra. Jag hade knappt börjat bli min egna person men varje människa där hade påverkat mig. Kunde nästan inte förstå hur jag skulle kunna leva utan dem varje dag. En sextonårig tjej som trodde att livet höll på att rinna mellan fingrarna. Nu är det sju år sen och jag känner fortfarande av den tjejen jag var. Jag minns alla stunder, alla blickar, alla ord som sagts. Om jag blundar så ser jag det framför mig. Jag är rädd för att jag inte kan släppa taget, släppa den jag trodde jag skulle bli och de som jag trodde skulle vara en del av mig. Stod på samma skolgård ikväll, säkert i en timme. Gick igenom alla minnen som betyder nått, alla känslor, alla blickar, alla ord och efter jag tänkt klart så tog jag ett steg därifrån. Jag sa mitt hej då. Där lämnade jag henne, mitt sextonåriga jag och där lämnade jag även dig.

9 mars 2014 - Someday

Har du någon gång funderat på att göra något du skulle ångra i efterhand? Eller något som alla andra skulle tycka vara en dålig idé. Vara spontan och inte tänka dig för. Hade inte behövt vara en dålig idé, du hade bara inte fått tänka igenom hur det skulle bli. Hade du gjort det?

4 Mars 2014 - All ive ever needed

En tanke var det som krävdes för mig att hitta en väg. Vet inte om det är vägen ut men den leder i alla fall någonstans. jag kommer få se något annat än de väggarna som omringar mig just nu och jag kan inte mer än vänta. Jag är en människa som alltid längtar bort, fram eller bara någon annanstans. När jag är borta längtar jag hem och när jag tagit mig tillbaka så är det inte bra heller. ska ta dessa dagar och bara memorera allt, lyssna, prata och se allt som jag saknar. bara promenera och umgås med människor jag kommit att sakna mer än jag klarar av. en vän sa till mig att det enda som går är att sakna halvt ihjäl sig. finns inget tröstande mer än det. Det finns många som saknas mig just nu, vänner som jag inte fick nog med tid hos. Men som tur är så är det fortfarande inte försent.

3 Mars 2014 - This is falling in love in the cruelest way, this is falling for you and you are worlds away.

Jag blir inkastad lika fort som utkastad i världen av ångest. Just nu så har någon låst in mig där och jag vet inte om dörren jag bankar på är där jag kom in? Finns det ens en dörr som leder mig ut ur detta? Kommer det alltid vara en värld som bara känns mindre svår eller mer svår? Kommer det någon gång kännas bra? Eller kanske till och med fantastiskt? Jag har aldrig varit en realist, utan snarare en hopplös romantiker. Sett världen på ett sätt som gjort mig hoppfull och kanske bildat mig drömmar om allt som kunde varit magiskt i mitt liv. Ibland kan jag se glimtar av de drömmar jag haft men nu för tiden så har mitt liv endast varit i gråskalor. Jag vill ju leva mitt liv ut till fingerspetsarna. Älska och uppleva! Men när min kropp säger ifrån och inte ens orkar gå upp ur sängen hur ska jag då kunna leva de drömmar jag längtar efter? Min kropp är bunden i rädslor, av allt som kan gå fel, av allt som kan ta död på mig och allt som jag inte vågar.. Tänk om jag inte vaknar upp imorgon?.