Jag är Jag

Först och främst är jag, jag! Jag är den jag är. Jag är inte en tjej som ständigt är ute efter ett förhållande. Jag faller inte automatiskt för dig bara för att du är en kille. Jag är främst ute efter vänner och inte en pojkvän, så desperat är jag inte!! Jag vill kunna umgås med killar utan att känna pressen av att det ska leda någonstans. Vars har lära-känna delen fallit bort? Du kan inte lära känna en människa på en träff! Det krävs en längre tid för att uppnå någon slags vetskap om varandra.. Jag tänker inte försöka skynda på nå mer, jag tänker för sjutton ta det lugnt. Det måste förstås. Den biten måste vara klar. Och människor har rätt att ändra åsikt, vi kan verka intresserade men senare inse att det inte var så intressant..

Min titel är inte singel söker förhållande! Min titel är att jag är JAG! thats it...

Visste du att det var pinsamt?

Har du någonsin varit i en situation som du senare insåg var pinsam?
Inom frikyrkan har det blivit en vana och man kanske kan säga en tradition att kramas. När vi träffas ger vi varandra en vänskaplig kram och samma när vi skiljs åt. Det är faktiskt en väldigt trevlig och mysig vana. Det blir inte lika stelt och konstigt när man möts.

Jag tycker om att kramas, men jag har full förståelse att andra kanske tycker det är jobbigt eller obekvämt. Så därför är det väldigt svårt att avgöra vad personen rakt emot dig är för sorts människa. Ska du luta dig in och tvinga dig själv att tränga dig in på den andres område? Eller ska du sträcka fram handen och hälsa? Det avgörs ofta över hur väl du känner människan eller hur ofta ni träffats. Spelar stor roll hur väl du lyckas läsa av personen. Oftast träffar du nya människor, eller halvnya, i en grupp av vänner du redan känner. Så då kan det bli naturligt att säga: å du får en kram också. Som att när jag lika gärna håller på så behöver jag inte sluta. Men när du träffar en person själv, när inga andra är i närheten, vad gör du då? En början till en kram kan samma sak vara en början till ett handslag.. Det ser lite likadant ut!

På senare tid har jag hållt tillbaka mina kramar för närmare vänner, bara för att jag inte vill vara för på eller klängig. Vet inte varför? Måste sluta med det och återgå till att kramas igen. För det känns lite dumt att få det som en vana för då känner jag mig ganska off och ovan när någon jag känner lite halvt lutar sig in och jag slänger fram handen och hälsar..

Jag är fortfarande ett barn

Solen skiner in från imitt fönster, musiken ljuder från högtalarna och det är sådär ljummet ute som det bara är på försommaren. Månaden har inte slagit över till juni än men jag känner i kroppen att somaren nästan är här. Det är något speciellt med sommaren eller var det när vi var små. Sommarlovet kändes som evigheter, nästan som en helt annan del av livet som bara varade soluppgång till solnedgång. varje minut och sekund räknades, sakta men säkert. Vi levde i nuet. Jag minns det så väl. Det fanns ingenting att oroa sig för då. Vi var trygga och säkra i våran lilla barndomsbubbla. Men när åren passerar och siffrorna börjar bli dubbla, när årtalet slår över till en tvåa först så kryper vuxenlivet in under huden.

Ibland vill jag återgå till barndomen. Gå tillbaka till när vi sprang barfota på grusgången utanför huset. När vi sprang runt kvarteret, cyklade runt byn och skrattade hela dagarna. Vi var fria då, fria från samhällets måsten och krav på hur vi ska vara. Kommer du ihåg när du slängde på dig första bästa tröjan du hade och sprang ut för att leka i lekparken. Du brydde dig inte om att sätta upp håret, titta dig i spegeln eller bry dig om tröjan du just plockade matchar dina byxor. Allt var enklare då..

Jag vill att kraven ska försvinna, alla måsten, all press om att vara på ett visst sett och göra något utav livet. Jag vill kunna leva utan att känna en tyngd över mig som trycker på att jag inte har framtidsplaner. Ialla fall inte de planerna som alla tycker jag borde ha. Den enda framtidsplan jag har och den kommer aldrig ändras. Det är att jag vill leva för Gud! Han har min framtid klar och det tänker jag vila i.

Jag vill aldrig förlora dem.

Känslan som uppstår när du trivs med någon. När du hittar vänner du kan slappna av med och våga vara dig själv fullt ut. Våga vara osminkad och vanlig.. Skratta hysteriskt utan att undra vad de ska tro om dig. När du ser dig omkring i ett rum och känner att detta är dina vänner. Jag vill aldrig förlora dem!

Bön för en främling

Ibland slår livets tragiska ögonblick till och vi har ingenting att säga emot, är vad vi tror.. Men jag tror på något annat, på någon annan. Jag lägger min tro och tillit till Gud. Han som skapat mig och lovat mig att alltid finnas där, aldrig svika och överge mig. Han hör mina böner innan jag har format dom i ord. Han vet vad jag vill och vad mitt hjärta ber om. Just nu så ber jag i varje del av min kropp. Böner om någon annan, en bön om ett helande för en människa jag endast träffat en gång. Men jag känner att Gud har lagt detta på mitt hjärta. Bönens kraft är enorm och när vi ber i Jesu namn så finns det inget som kan stå i vägen. Jag har min tillit i han som gett mig liv och nu ber jag om liv för en främling.

*

känner mig instängd, inlåst och fastbunden. jag vill leva! inte leva såhär.

hur är det egentligen?

hur vet du när det är rätt? är det en speciell känsla som uppstår när du inser att det är denna personen du ska spendera livet med? eller finns det ingen sån känsla? måste du bara våga satsa allt. eller endel, eller inget.