Solen skiner in från imitt fönster, musiken ljuder från högtalarna och det är sådär ljummet ute som det bara är på försommaren. Månaden har inte slagit över till juni än men jag känner i kroppen att somaren nästan är här. Det är något speciellt med sommaren eller var det när vi var små. Sommarlovet kändes som evigheter, nästan som en helt annan del av livet som bara varade soluppgång till solnedgång. varje minut och sekund räknades, sakta men säkert. Vi levde i nuet. Jag minns det så väl. Det fanns ingenting att oroa sig för då. Vi var trygga och säkra i våran lilla barndomsbubbla. Men när åren passerar och siffrorna börjar bli dubbla, när årtalet slår över till en tvåa först så kryper vuxenlivet in under huden.
Ibland vill jag återgå till barndomen. Gå tillbaka till när vi sprang barfota på grusgången utanför huset. När vi sprang runt kvarteret, cyklade runt byn och skrattade hela dagarna. Vi var fria då, fria från samhällets måsten och krav på hur vi ska vara. Kommer du ihåg när du slängde på dig första bästa tröjan du hade och sprang ut för att leka i lekparken. Du brydde dig inte om att sätta upp håret, titta dig i spegeln eller bry dig om tröjan du just plockade matchar dina byxor. Allt var enklare då..
Jag vill att kraven ska försvinna, alla måsten, all press om att vara på ett visst sett och göra något utav livet. Jag vill kunna leva utan att känna en tyngd över mig som trycker på att jag inte har framtidsplaner. Ialla fall inte de planerna som alla tycker jag borde ha. Den enda framtidsplan jag har och den kommer aldrig ändras. Det är att jag vill leva för Gud! Han har min framtid klar och det tänker jag vila i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar