*

det gör verkligen ont inom en när folk som styrkt en och varit nära vänner faller tillbaka till liv de haft. går emot principer och tro för att vara som alla andra. Det gör mig besviken att se detta hända. Jag vet inte hur de har det eller varför det är såhär, jag har ingen kontakt med dom mer.. och det är tråkigt.. men de kontaktar inte mig heller, bara för att jag flyttat innebär det inte att jag inte finns. Jag är fortfarande den jag var när vi första gången sågs. Vi är fortfarande vänner!

Bilder säger mer än tusen ord.. men att helt tro på bilderna är inget jag gör.. men det är också svårt när jag aldrig hört orden som tillkommer.

jag hoppas innerst att tron och den brinnande kärleken till Gud finns kvar, varför kämpar vi annars?