Har du någonsin kännt lycklig i närheten av någon, att du aldrig vill släppa blicken från personen?
Att du skulle kunna prata om vad som helst och för första gången i hela livet kunna vara dig själv? Känna händerna i dina och aldrig vilja släppa taget. Aldrig vilja lämna det som stänger in er för att du är rädd för vad som finns utanför. Sommarkvällar. Ljus. Sista blickar som jag hoppas inte kommer vara de sista. Har du någonsin skrattat åt allt, suttit så nära varandra och hoppats att den brevid känner samma? Gått brevid med korsade armar för att du inte kan göra mer än det. Har du någonsin försökt tänka på något annat när tankarna skickar tillbaka dig där du startade? Har du någonsin kännt dig hopplös i vetandet om att detta endast kommer vara något du håller för dig själv? Har du någonsin kännt att du borde gå vidare.. men aldrig kunnat?..
Jag känner igen mig så otroligt mycket i den här texten! De är precis såhär jag känner. Jag borde gå vidare men jag kan inte. Jag kommer kopiera texten och lägga in i min blogg och länka dig. Orden stämmer in så fruktansvärt bra! Kram på dig <3
SvaraRadera