Med varje andetag känns det, saknaden av min familj som lever sina liv långt härifrån. Allt som jag missar. Middagarna utan mig och fikastunderna som jag inte är med på. Tiden i stallet och på tävlingsplatserna där jag inte längre finns. Jag missar när mina syster-söner växer upp. När den äldsta börjar skolan och den yngsta leker ninja hemma på bakgården. Jag missar allt. Min bästa vän som fortsätter leva sitt liv utan mig. Min pappa väntar på att älgjakten ska börja och jag finns inte där bredvid han i bilen tidigt på morgonen. Mormor börjar våga sig utanför huset efter att Morfar gått bort och jag finns inte där och håller henne i armen, det finns ingen som följer med henne till kyrkan utan hon får gå själv.
Det finns bara så mycket här som jag inte vill släppa taget om. Så mycket som jag är rädd för att missa och tappa. Så många vänner som betyder så mycket för mig. Staden som får mitt hjärta att lätta och nästan slå dubbelt. Jag har upplevt så mycket här, jag har förändrats här. Tänk om jag tappar allt? Tänk om jag bara måste lära mig att leva med den saknaden för att det är här jag ska vara? Jag kommer inte vara hel någonstans, var jag än bestämmer mig för att vara så kommer jag alltid sakna nått.
Frågan är bara: Vad skulle jag sakna mest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar