Min vardag håller på att rasa ihop. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska ta mig till. Sitter bara och väntar att jag ska inse vad som är problemet så att jag kan hitta en lösning på det. Men ingenting kommer till mig, inget svar.. ingenting. Har en tendens att inte ta mig själv på allvar, inte lyssna på min magkänsla eller vad min hjärna säger till mig... Nu gjorde jag det, för nu var det påväg att gå ner mot ett tillstånd jag aldrig vill uppleva igen. Ett tillstånd utan ljus, hopp eller livslust. Där allt är mörkt och tomt, där likgiltigheten regerar- Fast någonstans inom mig så vet jag att jag klarar allt genom han som ger mig kraft. Gud kommer aldrig överge mig. Men jag måste börja ta hand om mig själv bara. För om jag inte är rädd om mig vem ska då vara det?
Just nu går jag barfota i sommaren, kvällarna ljusa och solen går inte ner alls. det finns bara björkar här. människorna pratar ett språk jag känner så väl igen. har promenerat runt ställen jag håller kärt och upplevt minnen som var långt bortglömda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar