4 December 2014

Tänkte skriva en massa här.. Men jag känner inte för att dela med mig just nu..

This ain´t love it´s clear to see, but darling stay with me

Ord. Det finns hur många ord som helst. Ord att säga och ord att skriva. Det går att bygga upp meningar som har fantastiska betydelser. Vissa ord når rakt in i hjärtat på den som får ta emot dem. Det går att förklara komplicerade saker som plötsligt blir tydliga. De kan vara konstiga eller opassande. Det finns mängder av dem. Min fråga blir då; Varför säger vi då ofta för lite? Varför använder vi inte dessa ord till att förklara för människor vad vi vill eller vad vi känner? Jag skriver ner mina ord, använder dessa för att skapa känslor och skapa förståelse, men jag blir för skrämd av alla dessa känslor så jag kan inte använda mig av de i slutändan. Inte i verkligheten iallafall.

Många gånger skrivs det om hur väl vi klarar oss utan nått, att ensamhet är något fint och att vi egentligen mår bäst att bara ta hand om oss själva. De som ärligt talat tycker detta har ingen verklighetsuppfattning eller så är denna personen redan i en relation och har ett flertal vänner som finns där.

Ensamhet är det värsta som finns. Tyst och eländigt. Mörk.

Det är inte förrän du klarat dig igenom den som du ser ensamheten som något bra. Ärligt talat så är denna sortens ensamhet aldrig bra för den tar bara ifrån dig hoppet och tron på att allt kommer lösa sig.

God´s not dead!

Alla som känner mig vet att jag är kristen, att jag tror på Gud. Många säger att de tycker att det är skönt att jag inte trycker på min tro på andra. Att jag inte försöker övertyga folk i min omgivning att Gud existerar eller att kristendomen är den enda sanningen. Jag vill be om ursäkt om detta är bilden ni har av mig. Min kristna tro är större och viktigare än vad ni har förstått. Jag skulle inte påstå att jag tillhör en religion. En religion för mig är ramar, krav och måsten. Jag har en personlig relation med Jesus, Gud och den helige anden. Okej nu blev ni säkert skrämda eller rynkade på pannan för att jag nämnde "den helige anden". Eran reaktion är inte helt oväntad. Skulle jag istället sagt att jag tror att det existerar demoner och onda andar så tror jag att eran reaktion skulle vara helt annan. Mitt erkännande att det finns en gud, alltså Gud, innebär min tro och erkännande av en andevärld. En värld vi människor inte fullt ut förstår eller ser. Den helige anden är våran hjälpare som Gud har skickat ner till oss här på jorden, vårat skydd och hjälp att följa den väg som Gud lagt framför oss.

Många anser att kristna använder Gud som en krycka när livet är svårt eller som ursäkt när livet är för komplicerat. Gud är inte min krycka, han är min frizon. Jag går inte till kyrkan, läser bibeln, ber eller lyssnar på lovsångsmusik för att jag tror att jag måste det. Jag gör det för att jag vill lära känna Gud, jag vill lära mig mer om vem han är och vad han vill göra med mitt liv. I en relation så umgås vi med varandra, vad annars är det för relation? Livet med Gud, livet med Jesus är inte en dans på rosor. Det är en dans på rostaggar, vi går ständigt på taggar som samhället och människor lagt ut för oss. Ord kastas i våra ansikten, gräver in sig i våra hjärtan, stampar och sparkar på oss. Trots detta så kommer jag aldrig överge Gud. För att jag vet att han finns. Han är inte död. Han lever. Jag har varit med om många bönesvar och möten med Gud, hört människor berätta om helanden och upplevelser. Människor har berättat saker för mig om mig som de aldrig hade kunnat veta, men Gud finns och talar igenom hans folk.

Vi människor är som barn. Vi vill klara oss själva, vi vill ha kontrollen. Varför ska vi lita på Gud? Tro att han finns? Om jag bara har mig själv att hantera så finns det ingen annan att skylla på om nått går fel. Annars så skyller jag bara på Gud när allt går fel. Jag har inget svar på varför människor dör av sjukdomar eller varför onda saker händer goda människor. Jag vet att du inte vill höra orden"mina planer är inte Guds planer, och mina vägar är inte Guds vägar". Men så är fallet. Vi kan omöjligt förstå varför Gud inte griper in i vissa situationer när vi vet att han kan. Vi människor har en fri vilja att göra onda saker. Jag tror att det finns alltid någonting gott kvar efter allt jobbigt. Det är inte förrän ovädret är över som vi ser ljuset igen. Jag vet att ovädret kan hålla i länge.

Mina två depressioner har varit mörka. Det fanns tillfällen då jag inte såg någon anledning att leva. Varför skulle jag ens orka med detta livet? Jo för att Gud finns, för att den kärleken som finns att hämta hos han är oändligt stor. Den kraften som finns att hämta är större än allt annat. Han kräver ingenting av oss, vi behöver inte ändra på oss, vi behöver inte fixa till oss innan vi kommer till honom. Vi behöver inte vara någonting, för i hans ögon så är vi den förlorade sonen som äntligen kommit hem. Allt vi är och allt vi har älskar han, även om vi tror att han tycker att det är fult så tycker han att det är vackert. Det finns inga krav hos Gud. Jesus har dött så att vägen till Gud ska vara fri och kravlös. Det enda som behövs är att säga att vi tror på honom.

Det är så enkelt det kan vara. Jag tror på Jesus. Jag lever mitt liv för Gud. Det är många i min omgivning som inte vill förstå eller ens höra mig prata om detta. Det är så ofta som jag vill berätta om allt jag upplevt och det jag varit med om. Detta är ingen nallebjörn som jag har burit med mig sedan jag var barn. Detta är ett aktivt val som jag har gjort när jag blivit vuxen. Ett val jag gjort för att jag är helt övertygad om att detta är sanning, detta är äkta och riktigt.

Jag skäms inte för evangeliet (Rom 1:16)

29 juni 2014

Ett nytt kapitel. Ett liv utan det som varit. Även om det är svårt så är det dags att jag kapar de kedjorna som håller mig fast. Hur kan vi gå vidare å hitta nått nytt när vi håller fast vid det gamla? Det går inte. Jag har insett att vi alla förtjänar det allra bästa. Även om vi inte tror på det så är det sant. Jag förtjänar något bra. Det har hänt för många gånger att jag trott jag kommit över diket men utan att jag hunnit med så har någon puttat ner mig igen. Det är inget jag kunnat göra åt saken för det är inte mina problem eller beslut som kastar omkull mig, det är alla andras. Jag vägrar tryckas ner av andras problem, jag har nog med mina egna. Det finns för lite tid i den här världen. Jag måste få tid att reda ut mitt eget liv utan att alla ska tro att jag kan reda ut deras. Vissa kan tycka det är egoistisk men detta är på liv och död. Jag måste ta mig själv på allvar annars kan jag inte leva fullt ut.

12 Juni 2014

Har du någon gång infunnit dig i en diskussion och insett att den du diskuterar med har de åsikterna du själv haft tidigare. Alltså du diskuterar med dig själv som du var för flera år sedan. Det är som ett slag i magen för du inser hur ignorant du varit och hur du nu ser världen på ett helt annat sätt. Som allt annat du känt starkt för och försvarat så försvarar du detta till tusen. Har du någon gång varit så arg och frustrerad samtidigt som du är stolt över att du inte lever ett liv av dömande. Du ser människors lika värde och att alla är skapade i perfektion. Den du är är den du ska vara, låt ingen annan säga något annat. Kärlek är kärlek.

9 Juni 2014

Var är du ? Var är ni? Jag går ensam i denna jäkla världen och det finns ingen som finns där för mig. Hela vardagen skakas om och jag står själv. Försöker hålla ihop på nått sätt. Försöker vara där och hjälpa till men jag vet inte om jag kan, om jag egentligen gör nån nytta? Alla känslor står stilla och jag vet inte vad jag borde känna för imorgon kan allt vara tillbaka till som det var. Vill inte vara här, vill inte känna att jag måste fixa allt. Jag vill vara där jag hade vänner som fanns där för mig. För just nu så finns det ingen här för mig. Ska jag behöva skrika för att de ska höra mig? Tydligen, för era liv är så mycket viktigare än mitt. Prioritera er själva, gör det. För jag är ingen som är värd att lägga nån minut på. Jag ska bli stark själv. Aldrig bli beroende av någon annan. Människor slutar ändå ensam. Alla kommer lämna dig. Det är vad jag lärt mig.

7 Juni 2014..

Och då blev allt fucked-up. När du tror att allt är bra, vänta bara så blir det värre. Eller rentutav ett helvete. Hur mycket skit ska människor få gå igenom? Det var så mycket bättre att bo långt borta från denna stan. För nu vill jag bara dra.

7 Juni 2014 - ångest eller lycka

Det går aldrig att bli fri ångest. För när allt är bra så känns det ändå som att det är någonting som är fel. Felet är att det inte finns något att vara olycklig över eller att ha ångest för. Fast du har ändå ångest över att det inte finns nått att ha ångest för? Är det så ovanligt för oss att vara lyckliga att vi inte ens kan vara det?